färg

SUNDAY COLUMN

Om att cirkeln är sluten

 

Hemma hos mig har det länge stått en burk med en mörkt blå kulör som på grund av tidsbrist aldrig fått komma upp på väggen. När den stått där vecka efter vecka, har det blivit som det kan bli för oss inredningsbloggare. Man skriver om och ser så mycket bilder på ett föremål att man hinner ledsna på det innan det införskaffats. Många gånger känns också det lika bra.

 

Nu säger jag inte att det var bra att jag inte målade blått, då det säkert hade blivit jättefint. Vad som hände var att vårt älskade ljus återvände efter vintern, och jag har frossat i det sedan dess. Dessutom köpte jag en ny taklampa som jag vill framhäva då den är så fin, och jag var rädd att den skulle försvinna mot den mörka bakgrunden. Jag kände helt enkelt att jag ville vistas i en ljus miljö. Men vem vet, kanske blir det mörkblått i mitt vardagsrum i höst.

 

I samma veva som jag bestämde mig för att hoppa den blå färgen släppte en viss färgproducent som jag älskar sina nya kulörer. Otålig som jag är beställde jag sju liter färg utan att provmåla den. Ni vet det där duttandet på väggarna som man ska hålla på med i några veckor innan man bestämmer sig, hade jag bara inte tålamod med. Två dagar senare stod ett par burkar med en ny vit kulör och väntade utanför min dörr.

 

Jag är ju inte direkt känd för att vara händig, däremot är mitt dåliga tålamod ökänt. Den här gången hade jag dock bestämt mig för att jag skulle klara detta helt på egen hand. Sagt och gjort. Tejpa kändes onödigt så jag freestajlade och målade direkt runt lister. Det blir ändå inte rakt när man bor i ett över hundra år gammalt hus.

 

För att göra en lång historia kort (ja, ni vill inte höra om allt kladdande, de djupa reporna jag gjorde på parketten när jag inte orkade vänta på någon som kunde hjälpa mig att flytta arkivskåpet samt de många turer till målarbutiken jag gjorde för att köpa rätt pensel och roller) så var jag alltså i full färd med målandet.

 

Det gick alldeles lysande. Målandet alltså. Men färgen. Vit? Den var ju snarare beige. Eller hemska tanke, den var ju kaffe latte. Numera ett skällsord. Vad höll jag på med? När jag tvingats erkänna för mig själv att jag körde kaffe latte på väggarna var det för sent att ångra sig. Varför hade jag inte köpt ett prov och duttat lite som man ska?

 

När jag var klar med första väggen kände jag ändå att det blev ganska fint. Om jag inte associerade bakåt i tiden, och försökte glömma ordet kaffe latte alltså.

 

När jag träffade en kompis nästa dag drog jag fram mobilen och sa glatt:

 

– Jag har målat om hemma. Det blev jättebra. Kaffe latte.

Ett äcklat frågande ansikte mötte mig.

– Kaffe latte. Det hade jag i mitt studentrum. 

Jag höll fram bilden igen och tittade vädjande på min kompis och sa med glättig röst:

– Men visst blev det bra!?

– Jag vet inte. Jag har lite svårt för det där, fick jag till svar. 

 

Men jag lät mig inte nedslås. Kulören växte i mina ögon för varje dag, och när det gått en vecka var det dags att måla varv två.

 

Och jag är så nöjd med slutresultatet. Det är möjligt att man sett det förut, för nåt decennium sedan, men det säger ju bara att jag är min stil trogen. Förresten heter färgen inte kaffe latte. Utan Shadow White. Ni hör ju, tjusigt som bara den.

 

Ulrika Randel

 

 

ShadowWhiteUlrikaRandel1

 

Färgen heter alltså Shadow White och kommer från Farrow & Balls senaste kollektion.

 

6 svar till “SUNDAY COLUMN

  1. Emma - By Emma skriver:

    Superfin färg!

    kram!

  2. Nina skriver:

    Ser väldigt tjusigt ut! :) Lampan likaså!

  3. Stella i Italien skriver:

    Jättesnygg färg! Här i Italien, där jag bor, skulle den för övrigt kallas latte macchiato, dvs mjölk med en liten skvätt kaffe i. Caffe’ latte skulle ha mera brunt i sig. Stella

    1. Seventeen Doors skriver:

      Hej Stella, jag håller med! Och i det här ljuset när det regnade ute och var mörkt ser den verkligen inte alls latte-aktig ut.
      Men som med färg varierar detta, och i vissa ljus är den som en ljus latte eller macciato. :)

  4. Tina skriver:

    Det där med att hinna tröttna och redan vara mitt upp i en annan färgkarta inombords innan man kommit till nån slags action med färgpenseln känner jag väl till. Jag har på senare år jobbat hårt med att sakta ner och involvera mannen mer i hur förändringarnas vindar ska få svepa här hemma. Och då går det inte snabbt. Inte alls. Nä det går i vissa fall så pass sakta att när han till slut blivit sugen på att måla vitt i sovrummet så hade jag hunnit börja glädjas och tycka om den dovt grågröna färgen på väggarna igen. Men inte sjutton kunde jag helt plötsligt stoppa honom när han ville ge utlopp för sin nyfödda längtan efter vitt i sovrummet. Jag är en bra fru, så jag lät honom tapetsera vitt. Återigen så känner jag liksom du, att vitt är bra och jag gillar de vita väggarna i sovrummet :) Nu ska de dessutom få sällskap av den skönaste mjuka tjocka heltäckningsmattan och mörkt gråmålade garderobsdörrar och nytt tak och lampor;)

    Så summa summarum, stressa lagom och njut av vitt i alla dess nyanser. De kommer alltid att komma tillbaka. Om och om igen.

    kram Tina

    1. Seventeen Doors skriver:

      Ha, ha, du är verkligen en bra fru. kram Ulrika

Kommentera

E-postadressen publiceras inte.