SUNDAY COLUMN

Om fåniga inredningstexter 

Jag ser en rubrik som får mig att haja till. ”SÅ SKA DU MÅLA SOVRUMMET – ENLIGT DITT STJÄRNTECKEN.” Så dumt. Men ändå klickar jag på den.

Varför? Undrar jag själv, men har inget riktigt bra svar på det annat än att det bara beror på att ämnet är så fånigt att jag måste läsa texten bara därför.

I artikeln kan man läsa att ”tvillingens personlighet är livfull, anpassningsbar och väldigt sällskaplig. Gula nyanser passar därför utmärkt för människor födda i tvillingarnas tecken och deras sociala ådra.”

Jaha. Det var förklaringen till min dragning till kulören senap. Vilken tur att jag inte fallit för någon trend, utan det var alltså mitt stjärntecken som talade. Så klart.

I artikeln hittar jag också en länk till en tidigare text på samma tema; ”Din stjärnbild kan avslöja mycket om din inredningsstil”, står det. Jaha, lika bra att läsa vad jag har för inredningsstil också:

”Den sociala och livfulla tvillingen älskar att underhålla och umgås. För att underlätta umgänget är möblerna därför oftast arrangerade i mysiga sittgrupper. Inredningen går åt det moderna hållet med rena linjer, färger och former.”

Jag blir lite full i skratt, då beskrivningen passar rätt bra in på mig. Men det gör den å andra sidan på de allra flesta, och jag antar att om jag läser om de andra stjärntecknens inredningsstil, kommer även de att passa in på mig.

Men det orkar jag inte. Ja, jag fattar ju själv att jag fångats in av en så kallad clickbait. Som framgår av ordets direktöversättning, klick-bete, är målet med dessa att locka till sig så många ”klickare” som möjligt. Klickrubriker är ett annat ord för detta fenomen.

När det gäller skvaller- och nyhetspress kan jag förstå att man använder detta grepp. Men inom inredning? Jag blir både trött och ledsen över att bli idiotförklarad av texter som dessa. Vi som älskar design och form, vill inspireras och utbildas genom reportage i inredningsmagasinen, även på nätet. Inte läsa fjantiga texter som påminner om upplägget i en ungdomstidning.

Nu tänker ni kanske; att det funkade ju. Uppenbarligen klickade jag ju på rubriken. Ja, denna gång gjorde jag det, men jag menar att artiklar som dessa på inredningsmagasinens webbsidor bidrar till att man istället på sikt riskerar att förlora läsarnas förtroende. De vänjer sig fort med strategin, och lär sig även att värja för den. Och till slut ser läsaren inte skogen för alla träd. Det vore trist.

Ulrika Randel

ad80863d508a2466fbe99de40474aacc

Det känns så logiskt nu att jag älskar Gubis Beetle i senapsgult… Eller inte.

 

 

SUNDAY COLUMN

Om en designklassikers livslängd

När jag köper något nytt till mitt hem tänker jag ofta långsiktigt. Jag investerar i designklassiker. Ibland tänker jag att vilken tur mina tjejer har som har en mamma med sådant bra tänk och kommer att få ärva alla dessa fina saker i framtiden. Med patina.

Jag reflekterar över de klassiker som jag investerat i genom åren. När jag lyfter blicken ser jag Jonas Bohlins tylliga Liv hänga i taket. Där har den hängt i många år nu. På senare tid har jag tänkt att tyglampor blir så dammiga, vilket känns ofräscht. Min hänger dessutom över sängen. Och känns den inte liiite 00-tal. Uttjatad som bara den. Nu är den ju trots allt en klassiker, men kanske kan den flytta in i mina små prinsessors rum. Där kan den leva vidare. Men inte i mitt sovrum.

Jag ser en lista över klassiker. På den återfinner jag Le Klint 172. Ännu kan jag komma ihåg hur glad jag var när jag hängde upp den hos mig. Vilket år detta var kommer jag inte ihåg, men det var väldigt länge sedan. Trots detta åkte den sedermera ut. För usch vad trött jag blev på plast och om jag inte minns helt fel samlades döda flugor i den. Urk.

En klassisk Bourgie från Kartell hade jag länge. Så länge att jag mådde lite dåligt av den mot slutet. Jag kommer väl ihåg att jag köpte den för 2300 kronor och sålde den alltså sedan på Blocket för 1800 kronor i ett nafs till en tjej som var helt överlycklig över den. Det är en fin känsla att veta att ens klassiker lever vidare hos någon annan som uppskattar dem.

För ärligt talat, hos mig verkar en klassiker ha en livslängd på ungefär sju till tio år. Tidigare ansåg jag nog att en designklassiker var något som stod sig för evigt. Den tanken får jag nog helt enkelt släppa.

Mina klassiker får alltså förnyat liv i barnrummen eller hos någon annan människa. På så sätt kan de ju ändå definieras som klassiker, även om de inte är det i ordets rätta bemärkelse i just mitt hem. De har förhoppningsvis ett evig liv, men någon annanstans.

Det är således absolut ingen konsumtionshets som pågår hos mig. Min stil är vad den alltid har varit och jag förnyar den över tid med detaljer som att en lampa byts ut, eller ny färg målas på väggen. Inget konstig med det. En snygg designlampa hör till mina prioriteringar i livet. Det kanske man däremot kan ha åsikter om, men där är vi är alla olika.

Jag köper inte heller designklassiker i tron att jag bidrar till att rädda världen på något sätt. Utan jag värdesätter helt enkelt god design och hantverk. Onekligen finns det här ett högt andrahandsvärde, vilket som en bonuseffekt gynnar både min personliga ekonomi och miljön genom recycling. Därför känns det ganska bra när jag efter många år passar vidare dessa till någon annan som uppskattar dem.

Att klassiker har en begränsad livslängd i mitt hem tycker jag egentligen inte alls är anmärkningsvärt. När man älskar inredning, färg och form är det väl naturligt att man vill förändra emellanåt. Att förnya sitt hem kan vara viktigt när man vill gå vidare i livet. Ett ställningstagande och en fråga om identitet. Dessutom älskar jag den kreativa processen det för med sig.

Så när mina tjejer till slut flyttar hemifrån om sådär femton år, ska det bli spännande att se om de får med sig något från dagens lista över designklassiker. Förmodligen inte. Den som lever får se.

Ulrika Randel

seventeendoors_028klarb

Recycling är något som engagerar och jag hittade ett par läsvärda länkar på ämnet idag. Lotta Agaton uppmanar oss att byta saker med varandra, och Underbara Clara menar att vara klimatsmart är något helt annat än att ”inreda med svenskt tenn”.

Photo: Kristofer Johnsson

SUNDAY COLUMN

Om utrensningens svåra konst

En dag när jag hämtar barnen på fritids ser jag en lapp där personalen vädjar om nya utklädningskläder om det skulle vara så att vi föräldrar har planer på att rensa hemma. De vill också gärna ha annat som de kan använda att pyssla med.

Nu är det dags, tänker jag. Jag som i åratal sparat inredningstidningar, flyttat med dem när jag bytt adress och vårdat dem ömt. Nu ska de ut. Jag känner mig inte alls nostalgisk, utan jag är verkligen färdig med det där i livet. Hamstrandet. Det äcklar mig.

Genom en rad händelser i mitt privatliv har jag på senare tid omvärderat allt. Jag har helt enkelt gått vidare in en ny fas där materiella ting är underordnade. Jag vill ha få, men väl utvalda saker i mitt hem. Ut med allt junk och köpstopp på auktionssajter såvida det inte är något jag länge planerat att införskaffa. Inga impulsköp. Alls.

Hemmet ska vara lättstädat med rena ytor så det går fort att svepa runt med dammsugaren och dammtrasan. Jag är så trött på att lyfta och flytta saker när jag städar. Framför allt vill jag ägna livet åt annat än att plocka och piffa hemma. Hellre vill jag lägga tiden och pengarna på upplevelser och att vara i nuet med mina barn.

Mina växter är dock något som ger mig energi i hemmet. Att vattna och vårda dem vill jag inte prioritera bort. Och de växer så det knakar. När de alla börjar bli över en meter höga uppstår nya problem. De är för höga för att stå på byråer eller bord, och jag inte ha massa växter efter golvet som förstör parketten.

En inre dialog sätter igång. Piedestaler är ju inne. Men jag vill ju inte ha fler saker. Fast kika lite skadar ju inte. Jag kilar in på en auktionssajt. Sedan går det fort. Jag ska bara lägga ett bud, men det blir ett till, och ett till, och ett till. Sedan får jag ett mejl där det står att jag vunnit budgivningen. Å nej, tänker jag. Ännu mer irriterad blir jag när jag ser slutkostnaden med alla avgifter och provisioner. Min dumma gås. Jag har gjort det igen.

Jag hämtar ut min nya piedestal på auktionshuset och vet inte riktigt vad jag tycker om den. Det är ju egentligen inget fel på den; det är bara det att jag har slutat med sånt här. Jag vill ju göra mig av med saker, inte skaffa nya.

När jag kommer hem uppstår frågan var den ska placeras. Det hade jag ju inte hunnit tänka igenom. I vardagsrummet har jag ju redan en stor palm och en fiolfikus så det blir alldeles för mycket djungel där. Då återstår sovrummet. In i hörnet vid fönstret.

Jag inser att det inte ser klokt ut. Ännu en gammal pinal i mitt redan överbelamrade sovrum. Om piedestalen ska in, måste något annat ut. Det får bli nattduksbordet. Jag hade ju ändå redan planer på att köpa ett nytt modernare. Sagt och gjort. Men vad ska jag då ställa sänglampan på? Det får bli en provisoriskt lösning. Jag har ju mina tidningar.

Nu sitter jag alltså här med ett sängbord mindre, men med en ny piedestal och alla gamla inredningstidningar, som skulle ut, i travar vid sängen. Vad hände med utrensningen? Vad hände med min filosofi; en sak in två saker ut? Och snacka om att dammråttorna kommer att frodas bland magasinen. Näe, jag lever nog snarare efter devisen ett steg framåt och två steg bakåt.

Men i morgon är det måndag. Då börjar jag om med mitt nya liv.

Ulrika Randel

 

ulrikarandelpiedestal

Ähum, lättstädad minimalistisk liten hörna… Eller inte.

SUNDAY COLUMN

Om ett extraordinärt hem

 

Redan när jag viker in på gatan börjar mina estetiska känselspröt vibrera. Jag känner hur sinnena skärps. Den sluttande pittoreska gatan i mysiga kvarter på Söder bjuder på en magisk gatubild. På ena sidan av gatan stoltserar den gamla skolan i rött tegel och mittemot den en länga sekelskiftesbebyggelse.

 

När jag slår koden och sedan kliver in ser jag att detta är inte något typiskt hus från förra sekelskiftet, utan att det förmodligen är betydligt äldre än så. Jag börjar min vandring uppåt i trapphuset, och kan inte låta bli att stanna för beundra den enkla trappuppgången. Det känns som att förflyttas bakåt i tiden då allt verkar autentiskt. Och så himla charmigt.

 

Jag är alltså på väg hem till en av Sveriges mest framgångsrika och hyllade stylister. Självklart är det kul att se hur en sådan bor, även om jag redan sett många bilder från hemmet både i inredningsmagasin och på stylistens egna instagramkonto.

 

Dörren öppnas kort efter att jag ringt på och förutom en varm kram, möts jag av en underbar doft som genomsyrar hela hemmet. Det är sent på eftermiddagen och då det har regnat hela dagen är det ganska mörkt, och lite här och där brinner ljus.

 

Jag börjar gå igenom rummen men allt är så snyggt och det finns så mycket att titta på att jag tar nästan inte in någonting. Istället blir jag helt blockerad. Den enda tanke som far runt i mitt huvud är att ”hur i helvete kan man bo så här!?”.

 

Då är jag ändå ganska van vid att beträda vackra hem då dels många av mina vänner är intresserade av inredning och bor bra, och dels har jag gjort en hel del hemma hos reportage hos folk med hem utöver det vanliga. Men detta hem, det är helt enkelt extraordinärt.

 

Allt är mörkt grått. Väggar, tak och lister samt möbler är inmålade i samma nyans. Det registrerar jag i alla fall. Jag erbjuds kaffe i köket, som serveras i en kopp som smälter in i det perfekta kökets övriga inredning.

 

Vi går sedan in i vardagsrummet och slår oss ned. Jag har svårt att fokusera på samtalet då det känns som det flimrar i ögonvrån av alla snygga lampor jag ser utspridda i rummen. Att det är sjukt mycket grejer noterar jag också, men eftersom allt är väl grupperat i vackra stilleben på den monokroma fonden, känns det ändå så rent och vilsamt.

 

Jag hinner också tänka på mitt eget hem när jag sitter där. Hur plottrigt och brokigt det är. Halvdant. Det måste bli en förändring på det. Jag tänker att så här vill jag bo, med allt på rätt plats och inte ett dammkorn i hela hemmet. Det är så. Genomfört. In i minsta detalj. Overkligt.

 

Men så bor ju också Lotta Agaton här, och att hon står bakom det snyggast inredda hem jag någonsin besökt är väl kanske ingen jättesensation. Men ofta ser ju allt bättre ut på bild än i verkligheten. Inte hos Lotta. Titeln som Sveriges bästa superstylist är verkligen ingen överdrift. Tvärtom. Detta är världsklass.

 

Ulrika Randel

 

12965755_225361381164210_687866723_n

 

Vad man inte ser här är de vackra gamla fönsterglasen och tegelfasaden mittemot som jag tycker tillför en hel del till detta rum. Men att jag tänker så har ni kanske förstått vid det här laget. Det man ser genom fönstret är en stor del av helhetsupplevelsen för mig.

 

Photo: @lottaagaton